Hannes Rydell om Trender och tidlöshet i arkitektur och grafisk form
Arkitektur och grafisk form påminner på flera sätt om varandra, det kan handla om hur arbetsprocessen utformas, om kombinationen av praktisk problemlösning och ”mjuka värden” som estetik. Om känslan av att bidra till viktiga delar av vår kultur, boende och informationsförmedling.
På ett sätt tycks gräset alltid vara grönare på den andra sidan. Från grafisk form-sidan om ån tittar vi med avund på arkitekternas teoribildning, och mer intellektuella tankeklimat, åh det skulle vi också vilja ha säger vi och gör med jämna mellanrum försök i en sådan riktning. Från andra hållet tycks arkitekterna vilja ”freestyla” mer och ta sig en liten bit ifrån den uppenbara nyttan och skapa saker, utan att svara mot en klart definierad uppdragsbeskrivning. Jag tänker till exempel på användningen av mönster på husfasader, som kom igång på bred front under de senaste 10 åren i Sverige. Förslaget till nytt stadsbibliotek är ett av många exempel.
Grafiska formgivare har sällan ett eget budskap. (Även om delar av deras värderingar ibland kan skina igenom.) I brist på egna budskap kanaliserar vi i stället vår förmåga på uttrycket i sig, på språket och dess olika dimensioner. Det tolkar jag som vårt gröna gräs, på den här sidan ån.
Det som ger tolkningar av ett visuellt uttyck precision vilar på kunskap om kognition, och något jag vill kalla visuell retorik. Det handlar även om känslan för vad man i stunden vågar lita på, i den kollektiva allmänbildningen. Men inte minst handlar det om trender.
Ett av våra mest effektiva knep för att rikta uppmärksamhet mot just vårt budskap framför andras går ut på att positionera det i samtiden. Eller att ge uttryck för en genuin eller spelad ungdomlighet. Detta är det mer cyniska sättet att se på trend. Andra perspektiv finns så klart också. Trend fyller en praktisk funktion för betraktarna som avkodar vilken del av det offentliga rummets brus som de tror angår dem.
Även en grupp människor som visar sin kulturella tillhörighet och ideologiska sympatier med exempelvis en vänsterrörrelsen, och som genom sin estetiska val låter ana att 80-talet exempelvis, var deras prime time, även de laborerar med trend. Deras trendcykler har inte samma acceleration, men en likvärdig precision. En trendanalytiker kan ha en kvalificerad föraning om vilka estetiska uttryck som kan signifiera nuet, tre, fyra, fem år framåt. En skicklig grafisk formgivare manifesterar nuet med hjälp av sådana förutspåelser. Men lika mycket som grafiska formgivare titta framåt tittar de bakåt. Konservatism och den männskliga viljan att känna igen sig verkar i motsatt riktning. Nuet är den träffpunkt där förhandlingen sker. Formgivaren poängterar de samhälleliga företeelsernas relevans i nuet genom liknande samplingar framåt och bakåt. Den grafiska formens tjuskraft bygger alltså på fiktiva lån från en tänkt framtid och verkliga lån från dåtid och en medvetet vald kulturell kontext i dåtiden.
En annan del av estetiska uttryck handlar om tillvarons mer tidlösa dimensioner, (förutsatt att man tror på sådana). Den som fullt ut tror på det tidlösa, har i den övrtygelsen ofta skrivit ett verkningsfullt receptet på omodernitet. Det kan tilläggas att modernitet å sin sida inte behöver vara synonymt med ”bra”. Modernitetens uppåt framåt-anda förutsätter att framtiden alltid är bättre och bakom det vi kommit att kalla modernt finns ofta industrisammhällets konsumtiontanke till att rama in det hela.
Upplevelsen av tidlöshet har som jag tänker inte så mycket med objektiv tidlöshet att göra. I stället kan kreatörer med starka berättelser som hämtar kraft från dess upphovsperson åstadkomma en tidlös känsla, tack vare personens integritet. Upplevelsen av tidlöshet förlägger jag alltså mer till subjektet, än jag tror på tidlösheten som en objektiv kvalitet.
Man säger om inredningsarkitektur att dess cykler ofta varar omkring 25 år. ( Mycket talar för att det håller på att kortas ned.) Detta vill säga att en interiör som stått mer eller mindre orörd i över 25 år väldigt sannolikt får en ny skara som uppskattar den, med hull och hår. Den har då klarat sin ålderskris, även om det vanligaste är att den renoveras till stilistisk inkonsekvens /ambivalens, en eller flera gånger under den tidsresan.
Hursomhelst har grafisk form helt andra trendcykler. Och den grafiska formen har nog fler parallella cykler som korsbefruktar formspråken och gör dem än mer eklektiska. Som exempel skulle en kommersiellt verksam formgivare kunna hämta sina referenser från 3 år tillbaka, 7 år tillbaka och 18-20 år tillbaka. Exempel är inte vetenskapligt och kan aldrig bli det, det illustrerar bara fenomenet.
På ett sätt bör man vara noga med att kalla inspirationshämtning från en tid för en trendcykel, Inom grafisk form laborerar man hursomhelst med modernitet och samtidsrelevans på andra sätt och i markant kortare tidscykler, trots min svävande användning av ord.
När kreativa gränsöverskridningar mellan grafisk form och akitektur görs, är arkitekterna ofta de som inte fullt ut har samma blick för just dessa mekanismer. Och i våra ögon gör en del arkitekter faktiskt bort sig, med till exempel sina experimentella fasadmönster som ofta lånar sin estetik från ganska godtyckliga inspirationskällor, som gardiner eller tapeter, dvs estetiska uttryck med kortare bäst före-datum än arkitektur. Oberoende av inspirationskälla, hög eller låg, så resulterar arkitekternas utflykt i vår yrkesdomän i att deras bygge riskerar att bli ”i ofas med sig självt”.
Det aktiva förhållningssättet till tid i arkitektur handlar i mitt tycke inte om att närma sig den grafiska formens intressanta och inspirerande flöde av koder och estetik, hur lockande det än kan vara.
Den arkitektoniska kvalitén definieras inifrån den egna disciplinen och i människors relation till husen de vistas i. Upplevelsekvalitet i arkitektur har sina helt egna cykler och estetiska kvalitéer.
Varken i välgjord grafisk form eller välgjord arkitektur är lösningarna så enkla att det handlar om att välja läger mellan trend eller tidlösthet. Men någonstans i spänningsfältet mellan dessa förhållningssätt finns nyckeln till det som, parat med integritet, e’ grejen.
Ett sätt att se det, är att arkitekter skapar rum att vistas i. Att grafiska formgivare iscensätter mentala rum som ger budskap en våglängd och en önskad precision. Men den mentala rumsligheten är likväl en del av arkitekturen. Och den praktiskta problemlösningen är den största delen i arbetet med grafisk form.
Med bakgrund av detta känns det mer fruktbart att samarbeta än att avundsjukt titta över ån, eller med bristande kunskap ge sig ut på de andras snåriga mark helt själv.
…
Tidsaspekten på all slags design kan ses som ett ytligt förhållningssätt.
En definition av kvalitet kan vara, att man på ett eller annat sätt höjer sig över denna ytliga vilja att vara relevant i tidslig bemärkelse och med hjälp av ett konstnärligt eller kanske filosofiskt närmande gör design, som når vidare, till mer substansiell kvalitet.
Det jag opponerar mig mot är det försök till genväg som arkitekter såväl som formgivare kallar tidlöshet. Tidlösheten är ett ord som härjats hårt av språkets inflation. Och vägen ur den inflationen kan delvis vara via förståelsen av trender. En kulturs vitalitet manifesteras i kulturens rörelser och dessa bryts, för att kunna förstås, upp i små facetter som vi kan kalla trender i brist på bättre ord. Det kan ibland vara värt att rentvå ord sin smutsiga och ytliga tolkning för att de ska kunna lära oss något om oss själva. Djuptolkningen av trender ger mer perspektiv på nuet.
Varje kulturyttring har sina perspektiv, sitt nu, sin hastighet, sin kvalitet.
Gränsöverskridningar är intressanta och de är ett av vår tids recept till att generera ny kunskap och nya ting. Den som genom gränsöverskridningar bryter ny mark och uppfinner ett gränsland, som hon därefter ska fylla, har stor hjälp av sin förmåga att se i perspektiv.
Ju snabbare man rör sig desto lättare är det att förstå det intima sambandet mellan tid och rum. Att de båda fenomenen, långt bortom min förståelse, helt möts, i ett och samma.
När tillvarons informationsflöden ökar i hastighet, kanske ett sätt att förstå rum på är: Tid? Det är i alla fall ett förslag.
Hannes Rydell, grafisk formgivare
—
Läs mer:
– John Messengales kommenterande artikel ”Architecture of time vs architecture of place” skriven som kommentar till artikel om Havanna (Nostalgia is a dangerous business).
– John Messengale ”Nostalgia or community and place”