Göran Gelotte för Sirkén arkitektur&design

De flesta som seriöst överväger att skaffa eget hus och få hjälp med gestaltningen har en idé om hur de vill ha sitt framtida boende. En del tänker sig ett drömhus, kanske med extrema drag. Arkitekturhistorien kan uppvisa många sådana byggnader där byggherre och arkitekt tänjt gränserna.

Men att leva och bo i ett sådant hus fordrar mer än man tror. Det är därför bäst att skaffa sig en god kunskap om det område där man tänker bygga. Befintliga hus och traktens topografi är begränsningar som man måste beakta. En erfaren arkitekt kan ge god vägledning när det gäller den externa utformningen som bör harmoniera med omgivningen. Detta utesluter ingalunda vissa markanta detaljer.

Hos många svenskar finns ofta en, mer eller mindre medveten, dröm om det röda huset med de vita knutarna gärna med en symmetrisk utformad huvudfasad mot gata eller väg. Gårdssidan kan vara lite mer oregelbunden. Dessa drömmar kan karaktäriseras som en anpassad och förminskad variant av en herrgård eller motsvarande palats i staden. Under 1930-talet skapades ett stort antal småhus, ofta monteringsfärdiga, med denna gestaltning. Ensamma och väl inplacerade i topografin kan sådana hus ge en viss monumentalitet och inge sina ägare stolthet. I grupp ger de en enhetlighet och harmoni som befrämjar trivsel. Ett bra exempel på detta kan man se i Södra och Norra Ängby i nordvästra Stockholm.

I Södertälje finns flera områden som med fördel kan studeras. Ett sådant är villabebyggelsen från 1930-talet öster om Hertig Carls väg i Södertälje Södra. Stadsplanen skapades av den dåvarande stadsarkitekten Cyrillus Johansson och den byggde till delar på en äldre av den kände planeraren Per Olof Hallman. Inom området anlitades till övervägande delen två i staden kända arkitekter – Tore Lindhberg och Birger Borgström. De satte sin prägel på bebyggelsen som kan betecknas som en behärskad funktionalism. Den ursprungliga enheten har under senare årtionden dock förvanskats en del genom mindre väl utförda om- och tillbyggnader. Ett annat område, som med fördel kan studeras, är bebyggelsen utmed Jakob Borgmästares väg och även Tegelängsvägen. Samtidigheten och medverkan av bra arkitekter har gjort dessa områden enhetliga och därmed harmoniska.

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Kontroversiella nybyggda hus blir med tiden folkkära

I Södertäljes centrala delar finns solitärer och grupper av byggnader som under åren genomgått växlande värderingar. När de var under uppförande eller nya kunde de vara närmast kontroversiella för att senare bli allmänt uppskattade. Man bör i detta sammanhang komma ihåg att Södertälje fram till slutet av 1800-talet var en liten landsortsstad med en föga ståndsmässig bebyggelse. Stadens uppsving i samband med industrialiseringen, och därmed starka folkökning, avspeglas i ett kraftigt byggande, i varje fall för Södertäljes vidkommande. Byggnader men sådana förändringar i uppskattning finner man bäst utmed Storgatan – Järnagatan som var, och i viss mån är, Södertäljes huvudstråk i flera avseenden.

Ett av de äldre exemplen är huset Storgatan 3, rivet 1958, för att ge plats för det nya Domus, nuvarande Telgehuset. Byggnaden ritades av arkitekten Ernst Haegglund och uppfördes av storbyggmästaren J P Holmberg från Stockholm. Genom sin storlek, sin för staden avvikande arkitektur, och framförallt storlek kom huset att bli i smyg beundrat men även kritiserat. Genom en juridisk spetsfundighet lyckades byggmästare och arkitekt kringgå den då gällande högsta takfotshöjden i området. På detta sätt kunde Holmberg få till ett fyravåningshus som var klart högre än något annat i staden vid den tiden, undantagandes stadens kyrka.

Därmed kan man säga att isen i princip var bruten för stora och höga byggnader. Ett närliggande hus blev Storgatan 1 som uppfördes av den framgångsrike bokhandlaren Axel Lundmark med Nils L Lundberg som arkitekt. Den sistnämnde är ganska märklig då han var både byggmästare och arkitekt. Lundberg hade fått sin utbildning i Stockholm där han arbetat under den kände Isac Gustaf Clason. Lundberg hade ingen formell utbildning som arkitekt men visade tidigt en form- och proportionskänsla. Av flera anledningar (han var född i Turinge) kom han att arbeta mycket i Södertälje. Byggnaden Storgatan 1 är ett av stadens bästa exempel på en behärskad jugendarkitektur. Storleken och monumentaliteten var till en början svårsmält för en del Södertäljebor men har med tiden rönt allt större uppskattning och nämns nu som ett av de kanske bästa exemplen från den tiden.

Lundbergs troligen bäst bevarade verk är huset Järnagatan 10 som stilmässigt har barockkaraktär med inslag av jugendstil. Kontrasten mellan den tidigare kåkbebyggelsen i området blev stor. Men genom de ovan beskrivna byggnadernas tillkomst var invånarna mentalt beredda. Byggherre var den kände grosshandlaren och kommunalmannen Thure Gustafsson med Nils L Lundberg som byggmästare och arkitekt. Husets läge, snett emot det äldre Stadshotellet bidrog till att ge området en viss storslagenhet. Denna förstärktes av att byggherren Gustafsson inköpte och donerade tomten på södra sidan om Järnagatan, mitt emot sitt nya hus. Tomten var avsedd att i framtiden vara parkmark och är det än i dag. (Nya Saltsjötorget).

I samband med regementsfrågan i början av 1900-talet, satsade byggherren Carl Krafft stort och uppförde på spekulation ett stort jugendhus i området Amerika i stadens västra del. I detta skulle finnas bostäder för officerare och befäl vid det regemente som man hoppades skulle bli förlagt till staden. Där blev kontrasten mot de andra trävillorna påtaglig och föranledde en närmast hetsig debatt. Belackarna talade om kolossen i området men allt eftersom åren gick, kom byggnaden att bli allt mer accepterad och är i dag betecknad som arkitektoniskt värdefull.

I slutet av 1900-talets första årtionde fick Södertälje sitt första storgårdskvarter. Det är en beteckning på ett kvarter som är helt kringbyggt av huslängor. Förebilden fanns i Stockholm och det var därifrån byggherrarna A P Wikander och P A Wersén fick hjälp med ritningarna av arkitektfirman Dorph & Höög. Storbygget kom att kallas för Miljonhusen. Namnet kan syfta på att det gick år över en miljon tegelstenar eller kanske att kostnaderna blev över en miljon. Även där var reaktionerna initialt stora, men har under åren svängt till en positiv acceptans där bevarandeaspekten dominerar.

Grosshandlare Gustafssons storsatsning fick en uppföljare i kvarteret Uranus med Sparbankens i Södertälje pampiga byggnad på Järnagatan 6. Där blev den kände bankarkitekten Tor Thorén den som ritade. Denne lyckades få en monumental byggnad på en ganska liten och oregelbunden tomt, ett dåtida bankpalats i den snabbt växande staden, ett imponerande hus i senjugend. Sparbaken residerade i huset fram till 1953 då bankrörelsen flyttade över till större lokaler i ett nybyggt grannhus.

Nere vid Inre Marens östra sida lät fotografen Johnsson tillsammans med sina söner Johannes och David Sorbon 1905-1907 uppföra ett stenhus efter ritningar av Hjalmar Cederström. Byggnaden är ett fint exempel på en bearbetad jugend. Den fick namn efter sönerna och kallas alltjämt för det Sorbonska huset. Platsen och storleken framkallade inga större negativa reaktioner utan uppskattades tidigt för sina behärskade proportioner.

Första världskriget lade en viss hämsko på byggverksamheten men 1916 kom den igång på Järnagatans östra sida i kvarteret Väduren. Marken där hade legat i träda sedan 1907 då Järnagatan sänktes och breddades. Efter många turer hade den nya planeringen kommit i gång och först ut i detta centrala område blev byggnaden Järnagatan 1 i en stil som är en blandning av senjugend och tidig nationalromantik. Byggherre och arkitekt var August Mathsson. Som inte utbildad arkitekt fick han inte alltid optimala lösningar på olika rums funktion. Men samtidigt var han öppen för nyheter och hans hus blev det första med elektrisk hiss. Samtidigt inredde han en fotografisk dagsljusateljé högst uppe i huset.

Borgmästarvillan, Saltsjögatan 17, är en byggnad som utvecklats från ett ganska enkelt stenhus 1862, till ett mera påkostat utseende under 1880-talet. Byggnaden hade då en längdaxel i nord-sydlig riktning. 1918 fick arkitekten Tore Lindhberg i uppdrag att utöka och modernisera huset. Han tillförde en del italieninspirerade detaljer och ändrade längdaxeln till väst-östlig. Genom sin inte dominerande karaktär har villan undsluppit kritik och varit uppskattad hela sin tid. Oförmågan att finna någon bra användning för huset har dock gjort att byggnaden och tomten börjat förslummas.

Ett par år in på 1920-talet kom ett storbygge igång längre åt väster på Järnagatan (nummer 5-7) med det så kallade Centralpalatset. Ett konsortium av företagare gav arkitekten Tore Lindhberg i uppdrag att rita en pampig byggnad i nationalromantisk stil. Detta storbygge väckte en del reaktioner, men inte alls lika kraftiga som tidigare. De flesta ansåg istället att det var till fördel för staden och området. Mellan husen Järnagatan 1 och det nya 5-7 fanns ett tomrum som var svårt att bebygga på grund av lerkörtlar i marken. Nyare och förbättrad teknik gjorde dock att man 1927 kunde uppföra ett hyreshus på Järnagatan 3. Arkitekt även denna gång blev Tore Lindhberg.

1930-talet inbjöd inte till något större byggande. Först under början av 1940-talet kom ett sådant igång beroende på en ökande inflyttning, orsakad av industriernas expansion. Byggandet inriktade sig nästan uteslutande på bostadshus och de fick oftast form av modifierad funktionalism. Till stor del skedde denna nyproduktion inom Telgebostäder, ett helkommunalt bostadsbolag som etablerats 1948. Under 1940- och 1950-talen fanns fortfarande tid att ta fram väl genomarbetade områdes- och detaljplaner där det offentliga rummet fick en välstuderad gestaltning. Där fanns omsorg och kvalitet i såväl det stora som det lilla.

Under 1960-talet ökade kraven på att producera framförallt bostäder och detta medförde en ökningstakt i planarbetena vilket avspeglade sig i en viss slarvighet i de ingående leden. Det så kallade Miljonprogrammet var effektivt ur produktionssynpunkt men knappast befrämjande för god miljö. Till en början var de flesta nöjda då folk fick någonstans att bo, men under senare år har kritik framförts mot denna stordrift. Utformningen av dessa nybyggen formades till stor del av statliga lånebestämmelser och modultänkande. Byggnadsteknikerns beräkningar blev viktigare än arkitekternas utformning vilket ledde till en stark likriktning.

Samtidigt fanns en social ambition att bygga bort det besvärande bostadsunderskott som fanns. Till detta ville politikerna höja bostadsstandarden . Dessa mål uppnåddes även till stor del men till priset av en likriktning och standardisering av bostadsbeståndet. För att kunna nå dessa mål var man på många håll tvungen att riva befintlig, lågskalig bebyggelse.

Ovan har vi sett hur nyuppförda hus initialt orsakat till och med upprörda känslor. De har avvikit från det befintliga, invanda beståndet antingen genom högre höjd, för anspråksfull karaktär eller främmande material. Arkitekten har gjort sitt bästa men vågat gå utanför rådande konventioner. Stadens gaturum, ja även landsbygdens bysamhällen ”ägs” visuellt och känslomässigt av dem som bor där. Förändringar och nybyggande är dock av nöden i en expansiv tillväxttid, men kan stundtals leda till en svårhanterad process. Så har det varit i århundraden och kommer sannolikt att förbli. Lita på arkitekter med goda vitsord i harmonilära och sinne för proportioner. De är viktiga moment för miljöanpassad utformning i en föränderlig tid.

Tänk nytt – tänk stort – tänk Gaudi!

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Artikel för sirkéns hemsida författad av Göran Gelotte, tidigare stadsantikvarie i Södertälje och författare till ett flertal böcker och skrifter om arkitektur- och stadsplaneringshistoria i Södertälje med omnejd.